Lakelandterrierns historia

lake_district

Lake District, England


Lakelandterriern kommer ursprungligen från the Lake District i det bergiga Cumberland i Norra England, där den användes vid grytjakt på framförallt räv. Här var räven en stor skadegörare för fårägarna i lammningstider och till hjälp vid jakten behövdes en snabb, smidig och modig hund, som även kunde gå in i närkamp när räven tog tillflykt till sitt oftast mycket otillgängliga klippgryt. Hos varje markägare fanns en liten terrier för denna uppgift och vid aveln prioriterade man mod, självständighet och envishet inför uppgiften. Så småningom bildades en ganska homogen ras och den lilla modiga, rörliga terriern fick namnet Lakeland Terrier.

lakeland

Ursprungligen härstammar troligen rasen, liksom Welsh och Airedaleterrier, från the Old English Black And Tan Terrier, som numera är utdöd.

Anhängare började redan 1912 att arbeta för att få rasen erkänd, men första världskriget kom emellan och först 1931 erkändes rasen officiellt av Engelska Kennelklubben.

Samma år importerades också de första exemplaren av rasen till Sverige av Otto Samuelsson, Urskogens Kennel. 1935 stambokfördes den första svenskfödda Lakelandterriern, Urskogens Bussie. Året därpå ,1936, blev Urskogens Chap första svenskfödda champion.

1937 började 2 personer, som kom att vara rasen trogna under många år, med Lakelandterrier- uppfödning nämligen Emil Jeppsson, kennel Jaktlyckan, och rasens "Grand old Lady" Carin Slättne, kennel Slättäng.

Lakelandterrier i Sverige efter 1937

I den mycket trevliga artikeln i andra numret av lakelandnytt av den för mig tyvärr okände W. Möller, där han behandlade hela första kapitlet av lakelandterrierns uppkomst och ursprung, samt dess debut i Sverige, skriver han som avslutning en vänlig önskan att jag skall berätta lite om rasens vidare öden och utveckling sedan 1937.

Jag skall mer än gärna försöka efterkomma hans önskan, och hoppas att med stöd av minnesbilder, stamtavlor, fotografier och anteckningar kunna ge en resumé av de olika faserna som vi uppfödare har passerat sedan dess

Mina allra två första lakelands, Mockerkin Menthil och Egton Delight of Howtown var i och för sig en lyckostart. De hade båda den mest underbara karaktär och var i grunddragen fullkomligt typiska för rasen ännu idag. Särskilt hanhunden kan jag ännu se på fotografier, så utomordentligt välkomponerad att han fortfarande skulle kunna deltaga på dagens utställningar utan att behöva skämmas för sig.

Men för det första visste jag alldeles för lite om rasens särdrag, för det andra behärskade jag ingalunda någon form av trimkunskap och för det tredje var domarna mycket osäkra på, vad som borde vara rasens särmärken i förhållande till andra terrierraser. Sålunda fick Menthil en gång av skicklig engelsk terrierspecialist anmärkning på benhårets bleka färg, och det hade han förhoppningsvis aldrig fått i dagens läge.

Mycket snart var det dags för nya importer, det är svårt när det är få uppfödare, och avelsbasen är så smal, man kan tycka att jag importerade för mycket, men det kändes snart som ett krav för mig, att jag måste finna idealet, som jag kunde bygga vidare på, och jag var sträng med att kassera de som ej ur avelssynpunkt höll måttet. Som väl var, var de mycket lättplacerade som trevliga sällskapshundar.

I England pågick förädlingsarbetet med ibland bisarra resultat. Strävhårsfoxar och welshar blandades in, lite hur som helst, och vi här hemma fick också uppleva resultatet av dessa modets svängningar. Strax innan kriget importerade jag den underbara lilla helröda tiken Champion Lemon Lady och tillsammans med henne hanhunden Friendship Brigadier, en stor reslig hanhund med ett långt smalt huvud, och visst vann han sina Cacib här hemma i Skandinavien, men inte såg han ut som en lakeland.

När kriget kom sålde England många av sina först-klassiga hundar till andra länder och jag hade turen att få två förstklassiga exemplar, som kom att betyda mycket för stabiliseringen av min uppfödning. Hanhunden Champion Egton Bachelor och tiken Kildale Pinkie, som kom dräktig med den utmärkta avelshunden Kildale Kestrel, och lyckliggjorde oss med inte mindre än sju valpar. Det blev början till de första framgångarna, och otaliga är de äldra lakelands som haft antingen Bachelor eller Pinkies son Slättängs Jigger i stamtavlan.

De första uppfödarklasserna och avelsklasserna blev ju en sporre till fortsatt kamp, och särskilt roligt var det i Malmö 1940, då jägare Jeppsson och jag möttes med var sin uppfödargrupp. Att ingen av dessa första hundar till att börja med blev svensk champion, berodde på det då gällande tvånget att ha godkänt på grytprov, så det hjälpte inte hur många certifikat man hade skrapat ihop. Vid den tiden tränade jag inte mina hundar i grytjakt, men på kattor, kaniner och råttor var de suveräna.

Så småningom började också andra uppfödare att intressera sig för rasen. 1943 köpte Rudolf Thomson sin första lakelandtik av mig, Slättängs Hexy, fallen efter Bachelor och en dotter till Jigger, hon blev stamtik för Lövskogens vinstrika uppfödning, som i många år härjade i prislistorna och som förutom sin skönhet och allmänna trevlighet, dessutom var mycket framgångsrika på grytprov och många gånger lade beslag på vandringspriser om utställningens vackraste meriterade jakthund! Tyvärr slutade Rudolf Thomson och återgick till att bara ha taxar, men under många år hade vi glädje och nytta av varandras avelshundar och spännande duster i utställningsringarna. Hans allra mest välkända och berömde Ch. Lövskogens Lake-man, glömmer man ju inte i första taget, en härligt hård liten hund, alltid på tåspetsarna och tindrande av kamplust. Han var fallen efter min första efterkrigsimport, Egton Guard, en underbar hund, som sent skall glömmas.

Vid den här tiden hade jag börjat träna mina hundar i konstgryt, med växlande lycka. När Guard klarade sitt grytprov, skrev Mårten Kalling i Hundsport, ”Fru Slättnes vackra Egton Guard verkligen rättvisa åt rasens rykte som grytgangster”. Det bestod helt enkelt i att han gick in i grytet som en blixt och tog grävlingen innan någon hann att hejda honom och släpade ut honom. Men han blev i alla fall champion på kuppen. Hans färg och teckning ser man tyvärr numera nästan aldrig på lakelands, Lake-man ärvde och färärvade den också, nu är det endast tyska jaktterriers som man ser denna vackra för äldre lakelands typiska färgteckning.

Bland andra som satsade på lakelands vid denna tid var grevinnan Molla Cronstedt, som importerade ett antal topphundar från England, men som lade upp efter ett par år och övergick till pudlar. Framför allt minns man hennes importer, de engelska champions Blackwell Perfection och Blackwell Minute Marvel. Perfection var en stor hyperelegant hund, om vilken kritiken på en engelsk storutställning löd som följer: ”Beatiful terrier, but not a lakeland!” Minute Marvel var också så hyper elegant, men av utmärkt storlek, en bedårande och elegant liten tik. Dessa två hade i England producerat alla tiders avelsmatador, Ch Blackwell Ravelsaye Recruit, vilken finns bakom praktiskt taget alla nuvarande lakelands fastän numer ganska avlägset. Om honom sade förtalet att han gick med tandställning före utställningarna för att kunna visa upp ett korrekt bett. Vi hoppas givetvis att kunna producera en liknande stjärna för framtidens bruk, och de flesta av oss uppfödare skickade ett antal tikar till Perfection.

Rudolf Thomson hade ett par eleganta och vinnande championtikar efter honom och även jag hade någon championtik efter honom, men den stora genomslagskraften som han hoppats på uteblev, och istället började det uppträda vita strävhårsvalpar i kullarna. Enligt brev från England hade det aldrig uppträtt där, ett uttalande som förefaller något suspekt, och personligen tror jag nog att det var orsaken till att Sverige fick importera de två topphundarna.

1949 var det åter dags för en ny import, som dock blev ganska misslyckad, Dalesladdie of Greeba, som var elegant men allt för stor, och som säkert hade fixade öron. Efter ett par kullar med perfekta skotteöron försvann han snabbt som sällskapshund, och efterträddes av Blackwell Strikes Again som anlände i sällskap med vår blivande älskling Glenrac Stoneham Daphne. Hon var underbar men jag vill inte påstå att jag i dagens läge vill ha sådana huvuden på en lakeland, men hon blev snabbt Nordisk champion, tog det obligatoriska karaktärsprovet och var hela familjens gullegris. Vi insåg snart att hon var helt olik alla de andra och döptes snabbt om rasen till Stoneham-terrier. Hon blev dock mormor till min första Best in Show-vinnare och finns bakom mängder av prima och typiska lakelands.

Jag är rädd att denna artikel blir för lång, om jag fortsätter, jag har ju bara hunnit till 1950-taletsbörjan och jag vill hellre återkomma till den verkliga första guldåldern för min del, och den börjar just 1952.

Under tiden hade emellertid Emil Jeppsson och jag då och då använt varandras hanhundar, men inte med någon större framgång, det blev inte förrän i nästa kapitel, som vi kom i närmare kontakt och samarbete med varandra. Jag vet inte riktigt när Nisse Stéen började för i mina hundars journaler har jag anteckningar för en Laisa 1943 och 1944, 1946 och därefter så långt fram som 1957, så det kan inte varit densamma, men jag har för mig att en av dem är Nisses stamtik. Men som sagt fortsättning följer i nästa nummer.

Carin Slättne
(Lakelandnytt 2-80)



slattang
Guard, Hope & Darkie från kennel Slättängs i slutet av 40-talet